100 misstag

Moderaterna började kalla sig Sveriges nya arbetarparti. Sedan för Sveriges enda arbetarparti. Och mot allt sunt förnuft gick Socialdemokraterna i fällan. Inför valet 2006 tog Moderaterna helt över initiativet vad gällde politiken mot arbetslöshet. Man började kalla sig för Sveriges nya arbetarparti. Och det var som om Socialdemokraterna inte kunde läsa. Ilskna Socialdemokrater tog upp striden. Benhårt slogs de för sin rätt till epitetet. Och ingen tycktes uppmärksamma den lilla men ack så väsentliga skillnaden i Moderaternas stavning. Socialdemokraterna är ett arbetar e parti. De företräder arbetares rätt, inte bara till jobb, utan även till fungerande a-kassa, sjukersättning, godtagbar löneutveckling, schyssta arbetsvillkor osv. Ovanstående har aldrig varit några kärnfrågor för Moderaterna. Således kallar inte ens de nya Moderaterna sig för ett arbetareparti. De kallar sig för ett arbetarparti. Hade Moderaterna på allvar velat kliva in på Socialdemokraterna territorium så h...

"Vi kan inte vänta med att skapa fler jobb så att du kan leva ett rikare liv". Dåligt. Så jävla dåligt. Taskigt språk som skriver mottagaren på näsan. Kunde man inte åtminstone satt en punkt efter "jobb" och låtit mottagaren själv få känna in vad fler jobb hade inneburit för honom eller henne? Formuleringen minner i sin uppbyggnad på något sätt om de mindre lyckade kommunala slogans som konstrueras av fritidspolitiker som tycker att det inte finns någon anledning att anlita PR-byråer. Läs mer på Misstag 19.  "Vi kan inte vänta" .

Arbetslinjen var förlorad. Det kräves något nytt. Något vasst. Något som definierade Socialdemokratin. Stolta presenterade man sina valaffischer. Det var högtidligt. Det var stort. Och i fult typsnitt sträckte sig texten över det glansiga storformatet: "Vi kan inte vänta". Vem väntar? Menar man på att det svenska folket inte kan vänta på att få en Socialdemokratisk regering? Eller är det Socialdemokraterna som inte kan vänta på att få regera? Syftar Socialdemokraterna på det första alternativet så hade de för det första fel. Bara 30 procent av svenska folket kunde inte vänta på en Socialdemokratisk regering. För det andra så är det väl ett ovanligt klumpigt upplägg att försöka berätta för svenska folket vad de vill ha. Det vet de väl redan? Syftar Socialdemokraterna på det andra alternativet så är det bara dumt. Att Mona Sahlin redan börjat fila på sin regeringsförklaring och Ibrahim Baylan inrett sitt tjänsterum i huvudet är väl knappast ett argument för att gå och...

I början av sommaren uppmärksammar media att ett fejkat e-brev, undertecknat Mona Sahlin, cirkulerar på webben. Socialdemokraterna väljer att reagera på löjligast möjliga sätt. I ett fejkat e-brevet påstås Mona Sahlin ge tips på hur man klarar sin ekonomi. Bland annat genom att betala sin dagmamma svart, skippa tv-licensen och strunta i att betala kvarskatt. Ingen normalbegåvad människa kunde rimligtvis tolka det som att Mona Sahlin var den verkliga avsändaren. Brevet var ett försök till politisk satir. Om den var lyckad eller ej kan man tvista om. Någon större anledning till upprördhet fanns dock inte. Om man inte sitter som partisekreterare hos Socialdemokraterna förstås. För snart grävde kvällspressen fram bevis på att enskilda Moderater hade vidarebefordrat brevet. Och då gick Ibrahim Baylan i taket. I Dagens Nyheter krävde han att "den moderata partiledningen agerar och ger en tydlig signal att det inte är acceptabelt att falskeligen sprida uppgifter vars syfte bara är a...

Expressen Valrörelsen 2006 var en katastrof för Socialdemokraterna. Inte så mycket för att de förlorade valet - det är något som kan drabba även den bäste efter tre mandatperioder i regeringsställning. Den stora katastrofen var att de blev totalt utklassade vad gällde kommunikationen. Man kunde tro att valnederlaget 2006 skulle väcka en insikt. Inte bara om att Socialdemokraterna var tvungna att förnya sin politik. Utan om att de även var i behov av att ordna upp sin kommunikation. Moderaterna hade lagt beslag på arbetslinjen, de hade präntat in ordet utanförskap i svenska folket och de hade framförallt lyckats få sin politik begriplig. De hade målat upp en berättelse om Sverige som folk faktiskt kände igen sig i. Mot detta stod Socialdemokraterna med sin kollektivdoftande slogan Alla ska med och en rörig samling politiska förslag utan något begripligt samband. Valet 2010 skulle bli Socialdemokraterna stora comeback. Kunde man tro. Men förutom, det n...

Det var mycket snack om Obama när Socialdemokraterna skulle gå till val. Man lånade bland annat en av Obamas kampanjstrateger för att lära sig kommunicera med väljarna på nätet. Även inspirationen till sin dörrknackningskampanj var hämtad från andra sidan Atlanten. Så långt allt ok. Att hämta inspiration från framgångsrika koncept är vettigt. Att däremot försöka koppla samma sig själv - eller ännu värre, likna sig själv - vid känt och framgångsrikt folk är att riskera att framstå som, i bästa fall töntig. Som om Ingela Pling Forsman skulle säga: - Jag angriper mitt textförfattande på samma sätt som Morrissey gör. Som om Mons Kallentoft skulle säga: - Jag behandlar det skrivna ordet som Edith Södergran gör. Som om en svensk opposionsledare skulle säga: - Jag gör samma analys som president Obama gör. Vilket hon förstås gjorde. I SVT:s duell mellan de båda statsministerkandidaterna. För att motivera sitt ställningstagande om Afghanistan. Och ...

Under hela valrörelsen tycktes Socialdemokraterna befinna sig på defensiven. Moderaterna satte agendan och Socialdemokraterna rättade snällt in sig i ledet. Pinsamt tydligt blev det när Socialdemokraterna helt enkelt slutade formulera en egen politik för att i stället börja bjuda över Alliansen. Hur mycket Alliansen än skulle satsa på välfärden så lovade de rödgröna att satsa tolv miljarder mer. I stället för att själva komma fram till hur stora satsningar som kunde, och behövde, göras inom den offentliga sektorn, så överlät man på så sätt till Alliansen att bestämma ens politik. Förutom att det gav ett svagt och veligt intryck så påminde det pinsamt mycket om de sifferdueller vi alla utkämpat som barn. - Jag kan säga en större siffra än du! - Kan du inte alls! - En miljon! - Tio miljoner! - En miljard! - 1000 miljarder! - Allt du säger + 10! - Mäh... Men bara för att något fungerade intill skolgårdens gungställningar så betyder det inte att det platsar i en valröre...

Bo Krogvig håller upp en jättefestlig skylt Efter valförlusten 2006 talade Socialdemokraterna om behovet av förnyelse. Sedan anställde de en kampanjgeneral som gick med i SSU innan människan satt sin första fot på månen. Bo Krogvig beskrivs ofta som ett geni vad gäller politisk kommunikation. Av denna genialitet kunde mycket lite spåras i 2010 års valrörelse. Med tanke på den retorik och de valaffischer som Socialdemokraterna klämde ur sig i valrörelsen kan man konstatera att något måste gått helt åt helvete i partiets kommunikationsarbete. Formsvacka av Per Elofssonska proportioner? En klåfingrig partistyrelse som fuckade upp Bosses arbete? Oavsett förklaring så kan man ifrågasätta hur partiledningen resonerade när de bestämde att deras förnyade politik skulle kommuniceras av någon som varit ingrodd i partiet since 1967. Se även Misstag 6: Nolltolerans Misstag 5: Hur många är 100 000? Misstag 1: Valets sämsta annons

Mona Sahlin kommer på ett fräscht ord Nolltolerans och nollvision. Två av det svenska språkets mest uttjatade och meningslösa ord. Superfräscha, enligt Socialdemokraterna. Identifieras ett komplext problem så har vi i Sverige kommit fram till en säker lösning. Upprätta en halvpissig handlingsplan och kalla den för nollvision eller nolltolerans . Under de senaste åren har det upprättats eller föreslagits nollvision och nolltolerans för bland annat: * Dödsfall i trafiken (Sveriges riksdag, 1997) * Dödsfall på arbetsplatser (LO) * Narkotika på anstalter (Kriminalvården) * Dödsbränder (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) * Självmord (Regeringen, 2008) * Tillsatser i färdiglagad mat (Findus) * Hemlöshet (Göteborgs stad) * Mobbning (Riksförbundet Hem och Skola) * Vårdrelaterad smitta (Smittskyddsinstitutet) * Utdömda viten i arbetsmiljömål (SKL) * Rökning (Cancerfonden) * Utanförskap (Centerpartiet) * Kvinnovåld (Anne Marie Brodén (M), 2008 ) * Ensamhet (Umeå ...

Några få ord. Ack så många frågetecken. Hur svårt kan det vara att göra en rak och begriplig valaffisch? Kampen om väljarna var hård. Socialdemokraterna grävde fram sina bästa affischmakare. De arbetade hårt. De slet sitt hår. De testade formuleringar. Vände och vred på orden. Till slut var de hemma: "Vi kan inte vänta med att skapa 100 000 nya jobb, praktik- och utbildningsplatser." De dunkade varandras ryggar. De skakade varandras händer och nickade i samförstånd. Valet var så gott som vunnet. Alla vi andra läster deras text och förstod ingenting. Ska det skapas 100 000 jobb, 100 000 praktik- och 100 000 utbildningsplatser? Eller ska det skapas 100 000 jobb och, vid sidan av detta, ett okänt antal praktik- och utbildningsplatser? Eller kommer det att totalt sett skapas 100 000 jobb, praktik- och utbildningsplatser? Var/hur ska jobben skapas? Att med så få ord lyckas skapa så många frågetecken förtjänar en fucking medalj. Hur svårt kan det vara att författa en kl...

Karl Marx med skägg Medan Moderaterna mer eller mindre uppfinner nya ord för att spegla samtiden så stjäl Mona Sahlin sin catch phrase från Karl Marx. Under slutet av valrörelsen började Mona Sahlin plötsligt använda en fras som framförallt för tankarna till Karl Marx och kommunismen. "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" . På något sätt har hon fått för sig att det är denna fras som ska tydliggöra skillnaderna mellan henne och Fredrik Reinfeldt. Och visst gör den det. Om den sökta effekten är att få sitt parti att framstå som så mossigt och dammigt som möjligt. (Man kan också fråga sig hur taktiskt det var att börja använda kommunistiska uttryck i en valrörelse där gamla trogna socialdemokratiska väljare redan käner rädsla för att partiet samarbetar med ett före detta kommunistiska parti?)

 Ilija Batljan, (S)  Under valrörelsen underströk Socialdemokraterna allt som oftast att det var ett val som handlade om att tydliggöra de ideologiska skillnaderna mellan höger och vänster. Det gick inte så bra. Och sämst gick det för Carin Jämtin och Ilija Batljan. "Men när ska vi älska? När ska vi skratta? När ska vi prata? När ska vi leka med barnen? När ska vi hinna leva livet, så som det ser ut i våra drömmar?" Butlers i tunnelbanan I en debattartikel i Dagens Nyheter presenterar Carin Jämtin och Ilija Batljan valrörelsens förmodligen mest bisarra förslag: "Vi vill ge det lokala näringslivet ett lyft och de entreprenörer som kan erbjuda tjänster som sparar tid åt resenärerna ska ges företräde och bjudas in att verka i och kring SL:s lokaler. /../ Exempel på de tjänster som Socialdemokraterna vill införa i kollektivtrafiken:  • Din matkasse – beställ mat på nätet, via en mobilapp eller genom att lämna en handlingslista på morgonen på din station...

De sista skälvande dagarna före valdagen. Hur man än vänder och vrider på det så ligger Socialdemokraterna obönhörligt efter i opinionsundersökningarna. Det är dags att bränna det sista av valbudgeten på helsidesannonser i de stora morgontidningarna. Nu ska skiljelinjen mellan blocken visas. Nu ska den egna politiken klart och tydligt presenteras för väljarna. What? Kirurger står och karvar i en kropp. I mitten av bilden sträcker en ung kvinna, eventuellt med invandrarbakgrund, fram en bricka med operationsinstrument. Rubriken över hennes huvud: "48 000 händer väntar på att ge dig en bättre välfärd" . Budskapet kunde inte vara otydligare. 6 alternativa tolkningar 1) Menar man verkligen 48 000 händer eller syftar man egentligen på 48 000 personer? 48 000 händer kan ju inte vara fler än 24 000 personer (om inte samtliga är enhänta förstås). 2) Menar man att 24 000 (eller 48 000?) människor som är utbildade inom välfärdsområdet (lärare, läkare, sjuksköterskor, tandl...