Misstag 19. "Vi kan inte vänta"

Arbetslinjen var förlorad. Det kräves något nytt. Något vasst. Något som definierade Socialdemokratin.

Stolta presenterade man sina valaffischer. Det var högtidligt. Det var stort. Och i fult typsnitt sträckte sig texten över det glansiga storformatet: "Vi kan inte vänta".

Vem väntar?

Menar man på att det svenska folket inte kan vänta på att få en Socialdemokratisk regering? Eller är det Socialdemokraterna som inte kan vänta på att få regera?

Syftar Socialdemokraterna på det första alternativet så hade de för det första fel. Bara 30 procent av svenska folket kunde inte vänta på en Socialdemokratisk regering. För det andra så är det väl ett ovanligt klumpigt upplägg att försöka berätta för svenska folket vad de vill ha. Det vet de väl redan?

Syftar Socialdemokraterna på det andra alternativet så är det bara dumt. Att Mona Sahlin redan börjat fila på sin regeringsförklaring och Ibrahim Baylan inrett sitt tjänsterum i huvudet är väl knappast ett argument för att gå och rösta på Socialdemokraterna.

Är tanken med budskapet någon slags "spännande" dubbeltydighet så är det bedrövligt. Vad är det för vits med att förvirra mottagaren?

Varför negation?

Språket i affischerna haltar. Mycket beroende på att rubriken innehåller en negation. Negationen gör språket ineffektivt och rörigt. Ett bättre alternativ som gjort formuleringen rakare hade varit "Vi längtar". Budskapet hade dock fortfarande varit uselt.

Populära inlägg i den här bloggen

Misstag 26. Striden om epitetet arbetar(e)

Misstag 3. Butler i tunnelbanan

Misstag 18. Mona Sahlin som ett offer